Termisk in situ-sanering av Dense Non-Aqueous Phase Liquids (DNAPLs) - En analys av tekniska möjligheter och begränsningar samt hållbarhetsaspekters betydelse i valet av saneringsmetod
Typ
Examensarbete på kandidatnivå
Program
Publicerad
2021
Författare
HAGRYDH, Sanne
LUNDBLAD, Florian
LUNDQVIST, Eira
STAXÄNG, Elon
Modellbyggare
Tidskriftstitel
ISSN
Volymtitel
Utgivare
Sammanfattning
I Sverige finns idag över 80 000 potentiellt förorenade områden varav 9 000 av dessa
ligger i riskklass 1 och 2. Dessa föroreningar kan utgöra risker för både människor
och miljö, vilket skapar ett behov av att sanera förorenad mark. En av de mest
svårsanerade föroreningsgrupperna är dense non-aqueous phase lquids (DNAPLs).
Dessa föroreningar har en högre densitet än vatten och kan därför förekomma på
stora djup även under grundvattenytan. För att möjliggöra sanering på stora djup
används termisk in situ-behandling, där marken värms upp till en temperatur där
föroreningarna avgår i gas.
Rapporten undersöker tekniska möjligheter och begränsningar med marksanerings metoden termisk in situ-behandling vid sanering av DNAPLs. Genom en littera turgenomgång ger rapporten en överblick av föroreningsgruppen DNAPLs, de olika
metoderna för termisk in situ-sanering av DNAPLs samt metodernas teoretiska och
praktiska begränsningar. För att undersöka teknikens möjligheter och begränsning ar har fyra projekt där tekniken använts analyserats, kompletterat med fyra inter vjuer med olika aktörer inom marksanering (konsulter, entreprenörer , myndighe ter). Litteraturgenomgången och intervjuerna ligger som underlag för att undersöka
betydelsen av hållbarhetsaspekter i valet av saneringsmetod i riskvärderingsproces sen.
Resultatet från rapporten är att termisk in situ-behandling har god möjlighet att
behandla DNAPLs och att de projekt som studerats varit framgångsrika. Detta ef tersom de nått en hög riskreduktion i samtliga analyserade fall. Tekniken kan anses
förutsägbar och tillförlitlig eftersom de tekniska begränsningar som identifierats inte
har äventyrat saneringsresultatet. Till dessa tekniska begränsningar hör främst att
hög marktemperatur krävs, jämn värmefördelning och behovet av en komplicerad
saneringsanläggning. Även teknikens omfattande energiåtgång kan betraktas som en
begränsning. Ett omfattande förarbete i form av kartläggning av geologi och käll områdets utbredning är också av betydelse eftersom förändringar i anläggningens
utformning ofta är kostsamma att genomföra under drift. Rapporten visar vidare
att hållbarhetsperspektivet inte varit av stor vikt i valet av åtgärdsteknik. De pri oriterade kriterierna har varit riskreduktion, tid och kostnad. Hållbarheten i själva
saneringsmetoderna varierar, men den miljömässiga hållbarheten beror främst av
hur produktionen av elenergi sett ut.
Beskrivning
Ämne/nyckelord
DNAPLs , efterbehandling , ERH , förorenade områden , hållbarhet , SE , riskvärdering , klorerade lösningsmedel , in situ